Operationsdagen "en blandning mellan dröm och verklighet" eller?!
Jaha, så var det dax! Här kommer ju mina hjärnkirurger Olabe. De lägger varsin hand på mina axlar och börjar föra in sängen i hissen. Men vart för ni mig? Vad är det för miljö? Spindlarna som balanserar på spindeltråden mitt framför min näsa...bort med er! Den skabbiga papegojan som stryker sin bakfjäder på mig hela tiden!!! Äntligen kommer någon jag känner igen Elisabet: rädda mig! Här kan jag ju inte bli opererad? Hon säger med sin lugna men så falska stämma, det vet alla att djur inte får förekomma i en operationssal, lugna ner dig, och så går hon.
In kommer två indianer, en med världens längsta, skrynkliga nagel, doppar nageln i någon vätska och för till min mun. Okej, vad har jag för val. Jag får lita på att de vet vad de gör! Jaha, där rakar dom mitt bort mitt hår, rakmaskinsljudet känner man väl igen. Men vad är det nu för ett ljud? det låter som en borr eller möjligtvis en såg! Men HALLÅ jag sover ju inte!!!! Jag har något i halsen jag kan ju inte prata! Jag ser eter flaskan. Kan jag bara nå den...man vill inte bli opererad i vaket tillstånd! Yes. där fick jag tag i den, Jag öppnar locket, häller etern över mitt ansikte., vätskan rinner in i näsan och min mun. Usch smakar inget vidare, men nytta gör det nu somnar jag!
Mats, Mattias och Martina var och besökte mig på morgonbesökstiden, ingen kommer ihåg vad vi pratade om, men jag var lugn, men vem vet vilken "drog" jag fått (det är ju bara jag som känner till indianeras nageldrink!!
Kl 14:00 dök min trogna familj upp igen, nu var jag iklädd någon form av turban. Puss och kram mina älsklingar, ses snart!
Operationen startade kl 16:00 och var färdig ca kl 21:15. Klockan 20:30 efter någon yatsy runda på hotellet, kom familjen till väntrummet utanför operationsrummet. Dörren öppnas och ut kommer två leende hjärnkirurger ( inga indianer här inte) och berättar att det var en lyckad operation. Martina berättade att Olabe den yngre bara hade lite blod på sig. Jag sov så klart djupt, inte konstigt med all den etern, så familjen valde att inte gå ner och besöka mig. Lättade efter efter dagens pers, gick de och åt och tog säkert en välförkänt starkande dryck! Det var ni värda! Anna en av de svenska underbara tjejerna som jobbade på Clinicen, lovade att gå ner och titta till mig. Martina med tårar i ögonen, spände blicken i henne och pekade med pekfingret och sa: Nu ser du till att gå ner till min mamma! Bra jobbat Snutt! Och visst besökte hon mig!
Vad konstigt att det ofta ska behöva hända någonting innan man blir känd och berömd!
Du berör verkligen våra hjärtan. Och det tror jag gäller alla dina läsare.
Man glömmer av att det faktiskt är Dig det handlar om och inte en spännande deckare.
Tänker på dig varje dag!
Hjärtekramar Ami
Man började undra vad de hade gett mamma för "drog" då hon endast under x antal dagar pratade om indianer, djur, djurblod, Linus & Emelie som var på besök, Calle under täcket, yoghurten bakom sängen, folk som hade blivit kickade osv;) MItt i all kaos kunde man inte annat än att skratta åt mammas sjuka historier;) Det bör tilläggas att mamma på fullaste allvar berättade om bland annat indianerna som hon träffat;) Helt övertygad om att mamma kommer att skriva alla andra knasiga, läskiga och roliga drömmar hon hade på intensiven! Jag kan även berätta att hon är den snyggaste person jag någonsin sätt i en "turban" =) Mamma en skönhet klär i allt! Älskar dig!! Puss!
Ännu en som följer din blogg dag för dag. Tänker på dig varje dag som många andra och ser fram emot nya inlägg. När man läser så står tiden stilla. Känns som man är med dig nästa ända in i operationsrummet. Kanske meningen inte vet jag.
Idag tisdag, sista pendlar dagen för nu.
Massor av kramar Ann-Marie
