Fantastico!

Efter LÅNG väntan på svar på röntgen, med all den oro det innebär, börjar min vardag komma tillbaka. Igår dammade jag.....det är väl vardag som heter duga eller hur!? Men en liten vila fick dock min slutkörda kropp ta, efter dammningen, men det hade jag gjort mig förtjänt av ;)

Jag var på provtagning i onsdags, det är ju snart tid för nästa omgång av mitt "cellpower" mitt nya "låneord" som jag tycker är helt perfekt, det måste skrivas in i min kommande "lathund"/ manual, där kommer det att vara många medförfattare!!!!

Som sagt, provtagning, känns som en peace of cake, det värsta var nog terasstrapporna upp, jag flämtar som en pigg 90 åring!!
Jag är förstås inte så kaxig att jag vill ha vem som helst till MITTBLOD! Nä, min första fråga i receptionen är förstås- Är Anne här? Är det ett litet leende jag ser när hon svarar- Jodå, det är henne du vill ha? JAA, det är Anne JAG SKA HA! Njaa, riktigt så kaxig är jag inte!!!( fast Mattias brukar säga med ett leende att jag blivit lite "skönt" kaxig"
Hon skriver en lapp och lägger med min remiss och ger mig ett leende( jag vet nu att Anne är även hennes "favvo" stickare;) inside information:)

Jag fick vänta lite längre för kösystemet, havrerade en aning pga mina krav, men jag väntar mer än gärna.
Plötsligt bara står hon där, förberedd med värmedyna och ger mig en kram. Ja jag säger det igen, med risk för att vara tjatig.....Anne du är "fantastico, och jag lovar det känns INGENTING.....Anne jag släpper dig Aldrig!!!!

På måndag är det dax för nya prover, Anne har semester , men hon har "smugglat" till mig en av hennes favoriter, JAAA, vi får väl se om hon blir godkänd;)

När /om, mina blodprover är godkända är det tid för nästa cykel i cellgift, men först ska vi ner till Lund, träffa neurologläkare och min "favoritneurolog sjuksköterska Karin för vidare information i behandling. Det känns helt klart bättre att gå in i ny omgång nu när jag vet att röntgen var bra. tre månaders "frist" till nästa röntgen....men det är då det, nu är det positivitet som gäller!

Resan till Mallorca är bokad!
Visst är det "fantastico" att man längtar och känner sig så positiv att komma tillbaka och förhoppningsvis träffa några av mina ABSOLUTA favoriter på ClinicJuaneda, som fick mig att må så bra! Jag vet vad jag pratar om har ju även stött på avigsidan här i Sverige. Som sagt Hola Mallorca snart är vi där!!! 

Magnet röntgen var bra!!!!!! Jag är helt SLUT...vilken nervpärs!!!! Men vilken lycka!!! 
Mallorca, here we come-


Vi dyker upp i slutet på november...LÄNGTAR!!! 

Nu lovar jag hålla helg......hålla helg från all oro, inte tänka negativt. bara positiva tankar, beskedet om röntgen kommer när det kommer och man får ju som sagt inte måla...på väggen och så sitter jag här medans tårarna trillar??? Men det är positiva tårar, läste precis ett inlägg, från en "okänd" som hittat min sida. Otroligt vad det kan beröra....och kan man ge lite förklaring om hur det kan kännas, så hjälper jag mer än gärna till och även bli styrkt av andras positivitet både som anhörig och patient. 
Nu är det två veckor sen jag avslutade omgång två i cellgift. Inatt kl 0.2.30 låg jag klarvaken, kunde omöjligt SOVA har ju sovit dygnrt runt i två veckor;) Skickar ett sms till min dotter som är hos kompisar, ville bara påminna om att ta taxi hem:) Martina känner sin mamma utan och innan och skickar mig ett lugnande svar. Förlåt mina älsklingar...mitt kontrollbehov är inte av denna värld!?
 
För några dagar sen hade jag ingen ANING om hur det ska kännas att må bra......men efter inatt, börjar jag ana HUR det kan tänkas känna, lite lagom till omgång tre i cellgift!
Ytterligare ett bevis på att "giftet" är på väg ut....är att jag ville, eller rättarsagt tvingade mig att följa med Mats på en "liten" promenad. Vart ville jag då gå då gå????.....ja där det är så lite folk som möjligt, är som sagt inte så social  och orkar inte "stajla" min peruk!
Målet för vår stora utflykt valde jag Maria Kyrkan. Tända ett ljus för min älskade mamma, sitta ner i egna tankar och finna en ro. Men planerna mina grusades en aning, det pågick en begravningsgudjänst! Ja det var kanske inte riktigt det jag behövde just nu......var ju på så många "egna" begravningar i mina drömmar i Spanien.

Jag vet inte vilken värld jag levt i. Jag vet inte längre vad som är dröm eller verklighet. Cellgift som bara totalt "däckade mig. Och ovanpå toppen åkte jag på feber. Det är viktigt att kolla blodprover(vitablodkroppar) så kroppen min orkar med en infektion. Jag är så stucken och en stackare frågade jag om han var bra på "stick"......fel, fel av mig, jag gjorde honom nervös....jag lovar han höll på i 14 minuter (hade kl framför mig)
Men nog om dessa petitesser, proverna var förvånansvärt bra, jättebra, Jag blev även skickad på lungröntgen, och även de bilderna var "rena". Eventuellt är febern en biverkning av min cellgiftsbehandling. En läkare satt i lugn och ro och förklarade hur en kropp KAN reagera...det är inte bara de sjuka cellerna som försvinner, utan även de friska tar stryk!!!! Han sa jag lovar dig....det är inte konstigt att du mår som du mår, tack för tiden du tog dig (Du är på min tyck om lista;)
Just nu känner jag mig vek, känslosam, orolig och totalt kraftlös  och väntar på mitt röntgenbesked, känns som tortyr!!!! Älskade "ungar" vilken energi, glädje ni sprider till oss. Så mysigt när Mattias och Emelie suttit och arbetat hemifrån oss och när Martina och Linus tittat in på lunch eller lagat något gott, VILKA FANTASTICO "ungar" ni är. Och alla mina andra nära och kära som pepprar med råd och hejarop, tycker om ER ALLA!!!!

När jag mådde som sämst, kunde jag inte i min vildaste fantasi tänka mig att det kunde bli sämre.....ack så fel!
Jag har mått fruktansvärt illa, legat i min säng konstant, man kan prata om vilja, men om orken och kraften är totalt borta, ja då är min bästa möjlighet att sova, sova och åter sova.
När jag mådde som sämst, ja då skulle jag upp till lasarettet för att magnetröntgas. HUJA!!!!!

Mats var på kurs denna dag, men min älskade son följde med mig. Det var en pärs bara att ta mig upp ur sängen, det sökte mig och jag höll på att svimma mer än en gång. Min som min mamma alltid sa.....man ska alltid vara hel och ren under, med de tankarna tog jag en "kattatvätt", klädde mig, kängor och dunväst och  kröp till sängs.

Mattias du är min hero, för på något sätt lyckades du ta mig till röntgen (vilket maratonlopp)
givetvis kontraströntgen, vilket innebär NÅL (önsketänkade) det blir alltid NÅLAR!!!!
Mattias fick till och med följa med i rummet med tunneln. En magnet röntgen av skallen innebär LJUD. OLJUD, HÖGT ,HÖGT.Visst man får hörlurar och även önska vilken "underhållning" man vill höra. Jag valde lite avkopplande, lugnande melodier..........men, hur i hela världen kan det vara avkopplande när samtidigt hela symfoniorkestern står och borrar i betong, men efter en halvtimme var det över, nu är det (bara) resultatet jag väntar på.

Mats kurs varade två dagar så Mattias jobbade hemifrån hos oss. Jag bara sov och sov. Men, det kändes tryggt att ha honom i min närhet. Mattias sa: Mamma jag tycker du känns så varm!! Ligger man under ett duntäcke hela dagen är det väl inte konstigt!?
Men som sagt man ska lyssna på sina barn.....jag hade 39,1 grader så efter förfrågan tog vi en taxi till lasarettet.

Väl framme blev jag väl omhändertagen av Anette (tyck om lista). Fick sätta på mig sjukhusrock och givetvis ville hon också ha mitt blod, ja det gick så där: mina armveck ser ut som en palett av alla färger som finns.
Läkaren dyker upp, tycker att jag ska lämna urinprov och blodprov.....men vad händer det har jag ju gjort.....men så bra säger han ...då ska jag gå ut och titta på svaret kommer strax.....
Ja, strax vet jag inte ens om det finns något svar på hur långt det är, men i detta fallet var strax= 1 timme.
Alla proverna var bra och, läkaren sa att det var en biverkning av cellgiftet. Febern är kvar och vi har kontakt med Lund för att se hur vi vidare ska gå vidare med det. Detta inlägg orkade jag skriva tack vare panodilen.  

Karin från neurologen i Lund ringde och berättade att mina blodprover var bra, så det innebär att jag får starta min andra omgång med cellgift. Jag och min kropp känner oss inte riktigt redo, men vi ska kämpa på!
Jag frågade Karin lite försynt.....det blir kanske lite bättre denna gången, eller hur;) Hon svarade- Marie jag hade önskat att jag kunde ge dig det svar du vill höra....men tyvärr, blir det nog detsamma. Okej, det blir till att bita i det sura äpplet!
Jag ska nu ta en illamåendetablett,kl 20.00, cellgift kl 21.00 och sen "rusar" jag i säng så jag förhoppningsvis kan sova bort de värsta illamående timmarna. Karin är en "fantastico" kvinna på helt rätt plats.Jag kan ringa och prata med henne när jag vill under dagtid och  hon tar sig tid att på ett lugnt och tydligt sätt förklara om jag har några frågor eller funderingar.Det känns bra att veta att jag reagerar helt "normalt" på behandlingen.



 Jag har fått ett litet dilemma?! Är detta typiskt svenskt, jag bara undrar??? Jo så fort man möter någon bekant, ytlig eller nära på gatan så får man frågan, sådär i förbifarten eller själv frågar?  Hur är läget? Allt bra? Är allt under kontroll?? Ja, då undrar jag....hur mycket vill frågaren veta? Har jag, hon/han tid att lyssna på om nageltrånget, vaxet i örat eller vad det nu kan gälla. Nu vill jag ju tro att jag är ganska begåvad med en stor portion empati och är en bra lyssnare. Men är det inte så att man "bara" vill höra: Jo, men tack allt är bra! Läget är under kontroll! Allt är bara fint, fint!

Jag har under min sjukperiod, råkat ut för frågan ett antal gånger. Då kan det ju hända som det gjorde vid ett tillfälle  efter jag svarat BRA! Så nästa gång vi sågs så frågade han....men DU... hur är det på riktigt!!!

Nu tänker  jag vara modig, riktigt MODIG!!! Jag ska härmed lägga ut mina tre aktuella"utseende status. I de här tre "looken" kan ni stöta på mig på stan, när vi samtidigt frågar varandra.... läget? ;)
Så Sandra min söta syterdotter i Norge. här är jag :) 

Jag känner mig som en liten "skoletös" som ska gå första dagen till skolan. Det är inte utan att jag har "kill " i magen. Jag har inte träffat barn och föräldrar på 4 månader. Fick tilloch med sätta klockan på ringning, HUJEDAMIG....Jag som somnar om efter frukost och tar morgonduschen 11.30;) Idag är det skogsutflykt med både lilla och stora gruppen tillsammans med föräldrar. Petra min chef  hämtar mig och som hela tiden  sett  till att informera mig på allra bästa sätt och får mig att känna mig delaktig och som en i gänget. 
Kommer, barnen att känna igen mig, ser alla att jag har peruk.... ja där finns en del frågor.Men inte behövde jag oroa mig,inte... det var så kul att träffa alla, det känndes så bra, nästan som vanligt..... Theo min "lille favorit "mini DeLeva, ger mig världens kram och så säger han: Marie, jag älskar dig imorgon,
 jag älskar dig idag och jag älskar dig IGÅR.....underbara ord från en ljuvlig fyraåring :)

Många och långa, positiva och glada samtal och varmande kramar med föräldrar och barn går vi tillbaka. I utkanten av skogen möter jag en Ödåkrabo, som jag visste också hade fått en elakartad cancer diagnos. Hjärtat slog ett extra slag, hur klarar vi det här mötet? Jag hade inte behövt oroa mig, efter en varm kram, så pratade vi samma språk:) det var ett möte och ett samtal som jag mådde bra av, vi skrattade och kände igen oss i olika situationer och fast bahandling eller sjukdom inte är det samma så tror jag helt klart att många tankar och funderingar är ganska lika.Lycka till Nils, det här fixar du!

Lund avd 27 och förhoppningsvis sista "topsningen"  Jag är trött på att vara "pestförklarad" så, när remissen kom att jag skulle "topsas" blev jag glad. Vi  kommer fram till Lund , hissen upp till vån 9, väl där, utanför avd 27, stannar Mats och jag upp, tittar på varandra och ler, lite i "mjugg" och säger: Vad tycker du.... ska vi gå in och skrämmas lite!!!  BUUUU, titta här vem som är tillbaka... ha,ha hämnden är ljuv! Väl inne får vi vänta på soffan på att någon ska ta hand om mig. Och titta där? Finns det så glada människor här???  För där kommer en glad leende fryntlig kvinna!!
Var har du varit när jag behövde dig som bäst på avd 27?  Jaså semester, var det nödvändigt när jag hade behövt dig så väl:)
Det här känns bra, och topsningen är ju inga problem, det fixar jag ju själv. VAD SÄGER DU, FÅR JAG INTE FIXA DET SJÄLV; DET GJORDE JAG JU PÅ INFEKTIONEN!
Det var jag inte riktigt beredd på, men min glada "topsare" lovar ta det så lugnt.Tops i mun och näsa, inga problem. övriga topsningar okej,men finns ju trevligare saker att syssla med som tex att smida planer.
Min glada "favorit topsare" berättar om sin man och hans rädsla för sprutor, jag lovar vi låg nästan dubbla av skratt båda två.

Jag berättar för henne om Mats absoluta skräck inför halsprov, när barnen var små och hela familjen skulle ta halsprov och Mats så gott som river stället! Och det bästa var nog när vi gick därifrån och han säger, jag ger mig tusan på att hon inte fick ner pinnen i halsen, men jag gör ALDRIG OM DET, starkt jobbat Masse;)

Min glada nyvunna vän( helt klart på min tyck om lista) skrattar så magen hoppar och så säger hon : DU, jag fick en ide! Vad sägs om att skrämma honom lite? Vi stannar upp utanför dörren till korridoren där Mats sitter och väntar överlycklig för att det inte är han som skulle ta  ta halsprovet!
.....min glada vän ber mig om djup koncentration, hon räknar till tio och vi andas långa djupa andetag...och öppnar dörren ut till där min "macho" man sitter:)

Mats reser sig upp, och min glada vän går med bestämda steg fram mot Mats och säger på största allvar........
Nu är det så här att jag måste ta ett halsprov på dig också, så var vänlig och följ med h...... hon hinner inte fullfölja meningen förrän Mats, (jag lovar vit som ett lakan) nästan skriker -vad är det här, det har jag inte behövt innan, det måste vara något fel. Det var inte utan att jag började bli lite rädd för att han skulle ta stryptag på min nya vän.....men i sista sekund i hennes liv.....klarar hon det inte längre utan byter ut i skratt, ungefär samtidigt som Mats håller på att bryta ihop totalt, stackars Masse ;)
Ja jag och min nya  vän mådde toppen och blinkar åt varandra, Mats  som börjar få lite färg igen uppskattade tydligen inte humorn, för  hemfärden mot Helsingborg skedde i total tystnad:)Tur att Mats hjärta är starkt, annars kanske det hade blivit en "Lex Masse anmälan, hi, hi!
 ps, "topsningen gick bra och jag blev "friskförklarad " för resistenta bakteri, (och det visste vi eller hur mitt "fantastico" Clinic Juaneda;)