Bitter, jag?!
Väl uppe för alla trapporna (ska räkna dem nästa gång) Det är vid ett sånt här tillfälle jag bara vill dra av mig peruken och "lufta" skallen, för fy det är galet så varmt det blir.
Nästa, provtagningscentralen, huja!!! Men vad ser jag....Anne, jag springer ( lite överdrivet!) fram till receptionen, och flämtar, visst var det Anne( min fantastico "blodsugare i HBG) som precis var här!? Jo men visst säger hon i receptionen. Det är nu jag börjar min långa och kanske helt rörig förklaring ,typ om jag inte får Anne till att ta mitt blod, ja då går jag typ härifrån igen.....jag skrämde;) nog damen från Gotland i receptionen rejält för hon sa med ett leende, det ska vi fixa!!!
Hon skriver en notis, troligtvis, Anne eller ingen alls", plus "rum" 4 för där finns en säng, och så får jag en liten blå värmedyna som jag ska sätta i armvecket.
Mitt nummer plingar fram och dörren öppnas och där står hon!! Min Anne. Anne ser lika glad ut för att träffa mig (troligtvis för alla hon träffar...men jag kan väl få tro att det är BARA för min skull.
Ja Anne lyckades lika proffsigt denna gång. Men Anne nu är det så här, jag ska lämna fler blodprover på måndag. Anne ler och säger mjukt, ALLA som arbetar här är duktiga på att sticka.
Nä, du Anne där har du fel, jag spänner min "kaxigaste " blick i henne och säger : jobbar du på måndag???!
Jo, det gör jag svarar hon, sen kommer det jag väntat på....kom klockan 13.00 så fixar du och jag det då!!!!
Ja, Anne du är definitivt på min "tycka om lista" även hon från Gotland i receptionen ligger bra till :)
Ska bara avsluta med en liten fråga? Är det någon som vet hur många hårreklamer det finns i pauserna på teven?
Inte jag iheller, men, det är många, otroligt många, det är schampo och det är färg och massor av hår, långt och svallande och vackert som i en dröm.
Låter jag bitter..... Nä det är inte min mening, Reklam älskar jag, det är ju inte utan jag är stolt över"mina" reklamare Mattias och Emelie! jag drar handen över min flint med fortfarande en tredagars stubb och tänker med ett litet leende i mungipan. Vänta bara.... nästa peruk, ska minsann bli blond med långa, långa lockar;)
Kivik 30-31 /7-10
Festival i Helsingborg!!! Ja jag vet har man valt att bo centralt har man även valt festivaler, men nää, jag vill och orkar inte!!!! Mattias vår räddare i nöden, fixar en lägenhet till oss på Österlen, närmare bestämt Kivik. Jippie! Vi åker direkt efter strålbehandling nr 22 av 29 från Lund med enkel packning i bagaget för att koppla av i Kivik. Lägenheten ligger toppen med utsikt över havet. solen strålar allt är toppen förutom min "dagsform" som är = mer eller mindre "däckad" ( säger väl en del när jag "knoppar" in på strålbritsen i min screammask!
Huvudgatan i Kivik är kuperad, rejält kuperad....oj, vilken backe, men skam den som ger sig. Mats hyr en cykel, om orken totalt fallerar, så kan jag åka på pakethållaren!!!
Vi packar ner engångsgrill för att grilla korv på stranden, filtar och andra tillbehör som hör till en grillning.
Soo far, soo good....jag som hunnit somna efter korv och bröd, med kinden i sanden, vaknar av att Mats skriker och har ett språk som inte lämpar sig för nätet!
VAD HAR HÄNT....jo, han har satt sin fot i sanden där engångsgrillen stod....och där var det VARMT!!! Jag kommer ihåg att jag skriker åt honom : ner i vattnet med foten! Han linkar iväg och står i vattenbrynet med plågad blick.
Foten ser inget vidare ut....jag får nästan panik vad händer...ska JAG cykla med Mats på pakethållaren??
Jag som inte ens kan ta hand om mig själv! Vi tar oss upp till cykeln, vi måste få tag på ett apotek eller helst en läkare. Inget av det finns i Kivik så här en lördagseftermiddag. Konsum hade en flaska salubrin, ja vad ska vi göra. Mats har så ont, han ber mig hålla "hårt" om de tre tår som var värst drabbade förutom hela fotsulan!
Vilken syn, vi somnar jag med tre tår i min hand och Mats sidan om jämnt "gnyende av smärta!!!
Jag måste ha "magiska" händer", kanske min "strålning" gav Mats lite lindring, för efter min "handpåläggning" blev
han bättre;)!
GÄSP!!!
"Må bra feeling" är när jag får höra av mina nära och kära hur fin jag är, oj, vad man mår toppen av lite, komplimanger, eller när en "avlägsen" gammal vän stannar mig, ger en kram och säger, SHIT, vad du ser fräsch och frisk ut!!! Eller när jag får "kvalitetstid med mina älskade " ungar!
I lördags var vi bjudna hem till Mattias och Emelie, Martina och Linus stod för den ljuvliga förrätten, Mattias och Emelie stod för den ljuvliga varmrätten, vilken kväll och vilken underhållning ni fyra bjuder på, är glädje och skratt medicin för bra hälsa , då kan jag lova... ni har skrivit ut det rätta receptet och gör mig "kärnfrisk!!!! Mattias vilken härlig "kvalitetstid vi fick i soffan, lite vila under filten och lite mamma /son prat under tiden de andra skramlade med disken och berättade roliga"salsa händelser (LÄNGTAR efter uppvisningen;) eller när Martina och jag gick "armkrok" i stan, shoppade och hade mamma/ dotter prat, så mysigt och helt "fantastico!!!
Sjukskriven= arbetslös!?
Jag vet nog inte svaret riktigt...klart att om jag varit på mitt jobb så hade jag varit frisk och arbetsför och det hade ju varit det ultimata, och det jag strävar mot att nå. Tyvärr så mådde jag (förståligt nog inte bra de sista månaderna innan jag blev opererad. Jag minns när Mats körde med mig ut på jobb en helg, samlade ihop pärmar och massor av lösa papper och och tog hem ( det var total kaos, och varför vet vi ju nu.) Mats hjälpte mig att sortera i olika högar...viktigt, kasseras, sätta in i pärmar, hela vårt vardagsrum var fyllt med pappershögar. Och jag minns när jag satt med förstoringsglas och försökte tyda vad det stod på papperen. Jag frågar mig så klart idag....VARFÖR bad jag inte om hjälp!? Jag vet inte, kanske stolthet...har jag nu gått in i väggen som läkaren säger, så ska jag minsann se till att gå därifrån på egen hand!!!!
En morgon läser jag i Helsingborgs tidning att JAG hade fått dagens ros, av mina arbetskamrater!!! Jag fick rosen när jag förtjänade den som minst och när jag kanske behövde den som bäst. Tack det värmde!
OM... vi inte tagit vårt "pick och pack" och flyttat till Spanien :D.så ser jag fram emot att träffa alla mina gulliga arbetskamrater, alla härliga föräldrar och alla "mina favorit dagisbarn" så fort jag jag bara kan!
Tillbakablick!
Efter jag blev utskriven från infektionen i Lund har jag levt härliga sommarveckor i Helsingborg, shoppat (alltid nyttigt för hälsan), varit social med andra ord mått gott!
Men idag 1/7-10 läggs jag in på neurologavdelningen 27 i Lund. Ska börja min strål och cellgiftsbehandling. Vi anmäler oss i receptionen, jo de vet att vi ska komma....men rummet är inte färdigt, vi väntar snällt i soffan. Ja, nu är det ju det här med resistenta bakterier.... du får en isoleringssal...okej. vi kommer in på rummet , går inte att missa att vi är isolerade, stor gul varningsskylt där det står ISOLERING hänger på min dörr. Nu börjar förvandlingen...Mats ombedes ta på sig "skyddskläderna" engångshandskar, rock, skoskydd och munskydd.
Mats följer med mig till strål, sätter oss och väntar i en soffa. Nä, här får jag ju inte sitta, blir förvisad till en röd skinnsoffa i en avlägsen hörna ( den måste ju "spritas" efter att jag suttit i den:)
Personalen på strål är helt underbar. Jag får lägga mig på en hård brits, de sätter på mig min "mask" liknar ganska exakt en sådan Hannibal Lector hade på sig i filmen "när lammen tystnar", den spänns fast i britsen, nu gäller det att inte ha några som helst fobier ( en del får ta lugnande medicin för att få på sig masken) kan knappt blinka så fast sitter jag! Nu mäts det och fixas så att allt sitter rätt.
Jag får en liten gummiring att hålla i (psykologiskt i stället för en mänsklig hand)
Det väsnas och snurras och efter ca 10 min är det över och jag blir frisläppt!
Här på "min röda soffa" ska jag vänta som sista patient alla mina 29 behandlingar, men en fördel är att ha en tid, annars är det nummerlappar som gäller.
Tillbaka på mitt rum på avd 27! Jag är inlagd för att de ska ha koll på hur jag reagerar på behandlingen, jag hade fått reda på att jag kunde må illa...men att jag skulle spy som en gris, hade jag inte väntat mig!!
Mats som inte fick bo på mitt "hotellrum" hade åkt hem innan "kaskad" kräkningarna satte igång. Nu är jag ju en självständig kvinna som vill och kan sköta mig själv, eller!? Jag ska inte trycka på den röda alarmklockan inte!!!
Jag började kräka kl 19.00 och hade inte slutat kl 21.30 när en ung sommarvikarie kom in för att titta till mig, för det första tog det honom en hel evighet att få på sig "skyddskläderna" så när han väl kom in fick han gå igen för jag fick rusa upp för att spy!
Men han hade nog meddelat en sjuksköterska min situation, så hon kom in med en stolpilla till mig mot illamåendet. TACK, såå snällt och så jobbigt det här är för er med alla ombyte, försökte jag snällt ursäkta mig med. Svaret jag fick hade jag väl inte väntat mig: det finns faktiskt en ANLEDNING till det!!!! Jo, tack jag vet, jag har blivit opererad för en hjärntumör i SPANIEN!
Efter den pärsen satte de in effektiva illamående tabletter så jag slapp hamna i den situationen igen.
De två läkarna som besökte mig tyckte jag om, ja inte så att jag vill gifta mig med någon av dem, kanske för att en var kvinnlig ;) och för att den manliga inte kunde mäta sig med doktor Smith;)
Jag fick åka hem på "permis" över helgen...jippie!! Tillbaka på måndag till ett rum exakt som jag lämnade det i fredags dvs obäddat, alla soppåsar med matrester kvar( de hämtade aldrig mina matbrickor, utan, matresterna fick jag själv slänga i soppåsen, knyta ihop och slänga undan i ett hörn! Så vi började med att öppna och lufta och sen bäddade Mats min säng !
Var är min frukost??? klockan är 9.45! Okej, jag ringer på larmet och efter en stund kommer en frågande vårdare in....visst det ska jag fixa.kl är nu 10.00 och Martina har hunnit komma på besök , hennes vackra ögon är inte nådiga när hon säger till samma vårdare. MENAR DU ATT NI HAR GLÖMT GE MIN MAMMA FRUKOST!!! Nej, vi har bara haft mycket att göra...DET ÄR INGEN URSÄKT. säger Martina fortfarande med svarta ögon. NU SER DU TILL ATT FIXA DET OCH DET MEDDETSAMMA!!!
Utskällning två stod Mats för, sjuksköterskan kommer in och lämnar min medicin. Vad händer....jag hör Mats vissla, som på en hund, sliter av sig sina skyddskläder och nästan skriker VAD ÄR DET HÄR!? Jag vill prata med någon ansvarig, här är det ju inget som fungerar, NI undviker ju att komma in till Marie och nu ger ni henne fel medicin!!!!
OJ, mitt hjärta slår, vad händer. samma sköterska kommer in ber lite försiktigt om ursäkt och ber mig ta de nu försenade cellgifterna. Vågar jag det? Jo, läkaren som sitter och pratar med Mats har sagt att det var ok
Någon hade lagt mina tabletter i en annan låda och då tagit en ersättningmedicin, som tydligen var ok, men kunde även varit något helt annat!
JA veckan på avd 27 gick, utan dusch (det var för jobbigt för då fick dom sanera duschen efter mig, Piff och Puff två sjukgymnaster som var mer intresserade av vad som hänt mig på Mallorca, än ge mig träning, Tomas hjälp!!!
Så här är det när sjukvård ej är fungerande, hoppas det var en tillfällighet....jag har många rosor att ge för mycket väl fungerande och helt underbar vård här i Sverige....Men inget ligger mig så varmt om hjärtat som min vistelse och behandling på Clinic Juaneda i Spanien. Jag lovar...så fort jag har ork, kraft och möjlighet åker jag och Mats till MALLIS och till de som har betytt och betyder så mycket för mig och min familj!
Grattis Masse!
Ding, dong, ding, dong!!!!! Hjälp vad händer...mitt i natten, eller tidig, tidig morgon(8.15 ) ska vi kanske passa Calle och vi har glömt det, ja, man hinner ställa sig många frågor. Mats är förstås snabbt och öppnar dörren. Utanför står fyra skönsjungande?! och en "skällande" ja, må han leva, ja må han leva" Javisst Mats fyller år idag;)
Jag snubblar in i badrummet, vilken frissa ska jag välja???? 1. den naturliga bohemiska och luftiga, 2. min favorit "tygstycket" 3. mitt andra alter ego dvs peruken ??? Snacka om att vara som ett kinderägg...tre i ett eller vad nu reklamen säger! jag bestämmer mig för "tygstycket"
Ute i hallen står våra älsklingar: Mattias, Emelie, Calle, Martina och Linus med fullpackad frukostkorg med allt vad det innebär, full rusch i vårt kök , det dukas och läggs fram, tänds ljus på tårtbit. Ja, kan man må mer än gott!!!!
Lunch! Mattias, röd pölse , dansk öl kan det bli bättre, Mats!?
Jo det kunde det . Gänget samlas åter och det hämtas mat från Piazza i norra hamnen. Jag har tagit en illamåendetablett, äter lite grann men njuter mest av sällskapet!
Lagom till desserten får Mats sin present;) klockan som får han att: "fly too the moon"
Tack älskade "ungar" för ALLT vad ni gör för oss, har sagt det förr, säger det igen, NI ÄR FANTASTICO!!
Tillbaka igen!
Några funderingar och tankar har varit att i min framtida "karriär" ska jag ge ut en liten lathund, manual, beskrivning, häfte med förklaring, beskrivning från en som själv har varit i det. Det är möjligt och troligtvis säkert att det redan finns, men garanterat inte som jag har upplevt det. Innehåll? Jo en" enkel förklaring" på vad som komma ska, och hur det kanske kan bli. Nu är jag ju så klok;) så jag vet ju att alla inte följer regelboken till punkt och pricka, men dock...
Alla läkare och sjuksköterskor avslutar alla besök med -Har du några frågor? Jo, det har jag , men vågar jag ställa den frågan, vill jag veta svaret?!, eller kan ni överhuvudtaget ge ett svar? Ja, jag vet inte! Ett exempel är när jag första gången skulle på provtagning och dom ville ha min vikt. Min första tanke var : Är det för att de ska ha koll på en cansersjuks vikt , hur fort jag tappar mina kilo???? Tänk om jag då vetat att vikten var till för att sätta in rätt medicinering! Ja, jag är kanske pessimist och tror det värsta, men jag lovar, jag hade mått mycket bättre om jag vetat, det hade inte tagit många sekunder att berätta det. Eller när jag fick reda på att du kommer att bli trött....trött, ja det är väl okej, då vilar jag och sover, det gör ju inte ont att vara trött, eller?! Eller du kommer att må illa, okej det finns det tabletter mot MEN, det sitter ju i hela dygnet!!!
Skriftlig information har jag fått en hel pärm fylld med....men bara rubrikerna får en att lägga undan dem. NÄÄÄ, jag tror faktiskt att min infobok kan bli intressant... ja, som sagt tankarna är många.
En del konstiga frågor råkar man ju också ut för: Oj, svaarar du? (jag bor ju här så det är väl inte så konstigt att jag lyfter telefonluren) Jo, jag är hemma, nä, jag är opererad, jo, det gick, jo det gick jättebra, nä jag sitter inte i rullstol, jo, förhoppnningvis lever jag mer än 1 månad till!!"knack, knack;)
eller när jag fått höra : Jag vet precis, vad du går igenom, jag förstår hur du har det. Nej, det vet du inte och nej det förstår du inte. Jag begär inte av någon att de ska förstå eller veta, Jag kan inte sätta mig in i en annans människas kropp och känslor. Men jag kan "försöka förstå" som vår "familjefotograf"så klokt skrev till mig;)
OJ, det här blev inte så rolig läsning kanske, men Jag mår ganska bra kom jag just på, "giftet" är kanske ute för denna gången. Förlåt Tias, medicin heter det ;) Nä, positiva tankar är det som gäller och jag har även mått så gott och skrattat härligt, mer om det kommer i nästa kapitel, eller ska vi ta avdelning 27 först, hm, jag får fundera!!! Klockan är 22. 30(är det möjligt) "ungarna" har ringt och sagt natti efter deras salsa kurs:). tror jag ska gå och ta mig en kopp rött te, sen blir det välförtjänt natti sov gott!
PAUS!
Jag tar helt enkelt också en kort paus, en rast eller ett tillfälligt avbrott....tills det "förbenade giftet" är ute ur min kropp, åtminstone för denna gången, återkommer snarast;)
Osocial!
Efter utskrivning från infektionen i Lund, var livet en dans på rosor!!! Jag mådde jättebra, var social, älskade god mat och hade energi till att umgås med mina nära och kära. Som sagt HADE... jag trodde att jag "gnällt" färdigt!Är nu inne på ny behandling med cellgift, tre gånger så stark som förra...och jag är däckad...igen!!
Jag är TRÖTT, mår ILLA , och mår allmänt S K I T!
Jag bad Mats hämta bipacksedeln till cellgiftsmedicinen. han kommer med den och vecklar upp den och säger:
Oj, den är lika stor som ett lakan! Jag läser och förstår att jag följer "regelboken", men vill lägga till en biverkning som inte nämns...
Och det är osocial!!! Tänk när jag till och med säger Nej, tack, till mina älskade ungar som vill bjuda på rabarberpaj med vaniljsås!! Jag vill, jag, vill, jag vill....men orkar inte!!! Jag hoppas och tror att SNART är jag på banan igen! Då får ni kanske säga Nej tack till mig;)
Ibland är viljan så stor så att det ändå går att genomföra. ett sånt tillfälle var när jag och Mats blev bjudna av våra barn till en helg på badhotellet i Gilleleje i Danmark. Vi bodde ljuvligt, utsikt över havet, våra älskade ungar och Emelie och Linus några dörrar bort.
Jag hade då två dagars behandling med strål och cellgift kvar i Lund, så tröttheten började bli påtaglig.
Vi gick in till Gilleleje, fram och tillbaka, jo jag orkade;). På kvällen skulle vi äta på en fin restaurang, kände ingen hunger direkt, men hoppades att den skulle komma.
Vi beställde in och det var allt från havets läckerheter till blodiga biffar.
Förlåt Linus...men det var inte utan att jag blev "lite" nöjd, när du blev så mätt så du mådde dåligt! Jag såg min chans till att gå tillbaka till hotellet! Efter en frisk promenad tillbaka, satte vi oss i den mysiga receptionen och både jag och Linus började må bättre, trots att Mats envisades med att elda i den öppna brasan så "svettdropparna" rann, men mysigt var det! Tack för en helt underbar helg, mina " fantastico ungar"
SOL = LUND ;)
Återbesök på neurlogen i Lund först med läkare och sen med "min" syster Karin.
Vi startade dagen med en mysig lunch tillsammans med vår Martina i Landskrona. Vi fick en guidad tur i det snart nyöppnade Form och Figur, så mysigt det blir! Lycka till vårt hjärta!
Väl i Lund hittade vi ingen p-plats, lite panik känsla, jag kände hur svetten började rinna i peruken!! Mats måste släppa av mig för att leta vidare...HUJA!! okej, det här fixar jag, han kommer ju snart!
Efter operation har det konstaterats att jag har "tappat" vänster sidoseende, därav är jag lite osäker när jag går och tappar ibland balansen! Men jag ska träna och det här är ju enkelt...har varit här förut! Där är hisshallen, trycker på vån 9 och åker iväg. Slår en blick i spegeln, peruken sitter där den ska. Våning 9 , pling jag går ut! MEN var är jag här har jag inte varit förut!!!
Jag ser en vitklädd person, frågar var jag är och vart jag ska. Fel hisshall...ner till bottenvåningen och sen ser du hisshall B. Nu känner jag paniken närma sig! Inget tid att vänta på hissen, är redan en kvart försenad, då ser jag skylten "hälsotrappan". Ja, vad är där att göra, jag börjar min smått hysteriska vandring mot bottenvåningen. Efter minst tre veckor i sängläge, tror jag inte jag förstod vilken "pärs" dessa trappor skulle bli!
8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1 entreplan...äntligen! Nu badar jag i svett!
Rätt hiss, rätt våning, får jag reda på att läkaren frågat efter mig tre gånger.Jag ber läkaren om ursäkt och hälsar med en svettig hand och med en peruk som förmodlingen sitter helt på "sniskan" . Mats är också på plats, tack och lov!
Läkaren som är lugn och sansad frågar hur jag mår ( han är inte på min topp fem lista men strax intill) Han berättar om hur min fortsatta behandling kommer att se ut. Avlutar pencillinkuren, fortsätter med epelepsitabletterna morgon och kväll. Och börjar med nya starkare cellgifter som ska tas i 6 cykler, 1 om dagen i fem dagar och sen uppehåll i 23 dagar, 1 illamående tablett 1 timme innan cellgift och fastande 1 timme innan och en timme efter cellgift. I början på november ska jag göra ny magnetröntgen ( nu är det positiva tankar som gäller)Jag är sjukskriven året ut, antagligen så länge som behandlingen pågår.
Ja, vad är då baksidan av denna nya medicin period, jo ev illamående och trötthet, Nä, jag orkar inte vara trött längre. Jag ger mig tusan på att om jag läser informationen om biverkning på illamåendetabletterna , så står det garanterat "illamående"
Läkaren ler så snällt och frågar om jag har några frågor. Jo, frågar jag lite försynt: Fick Marie Fredriksson samma behandling?- Han ler och svarar Ja det fick hon säkert! (hm, undrar om han överhuvudtaget vet vem Marie Fredriksson är!!)
Karin min favorit sjuksköterska, förtydligar det läkaren berättat, lämnar nya datum för nya träffar. Kan bli "syster Monica som tar hand om dig då. Stopp...säger jag och med bestämd blick säger jag: Vi ses Karin, våga inget annat;)
Dagens prognos... och bra hårdag!!
Caroline... min favorit frissa! Tänk att du stylade till min peruk så fint! Jag blev jättenöjd. Bokar ny tid om sex veckor för lite "psykologisk" klippning;)
Tror inte att jag får mitt hår tillbaka, men vem vet, igår "målade " jag min ljusa stubb med svart mascara, jo det är sant, resultatet? ja det blev väl så där...!!
Ska till Lund imorgon och träffa läkare. Var därför på provtagning på lasarettet igår. HUJA!!! Inget kul med alla dessa blodgalna människor!!!! 30 man före i kön, jag känner hur jag svettas i peruken, hjärtat slår och pulsen är säkert skyhög! Pling, nummer 201 och det är min tur...skärp dig säger jag tyst för mig själv.
Jag hör en röst: Så FIN du är i ditt hår! Var kommer denna röst ifrån? Jo där står en leende tjej framför mig Anne står det på hennes namnskylt. Hon upprepar än en gång sin beundran för min frisyr!
Är det psykologisk taktik för att jag ska bli nöjd med peruken och kanske koppla av inför sticket? Jag försöker le och så säger jag försynt....det är en peruk!! (kanske onödig information) Men en sak är säker, hon förgyllde min dag! Blodprovet då?!.....Anne vilket proffs, jag kände ingenting!!! Härmed utnämner jag dig till min personliga "stickare"!
Lund
Jan pratar med läkare och lämnar information om mitt tillstånd.
Kram och Hej då Jan och tack för ditt engagemang, din empati, din, trygghet och all värme du gav och tack för mysigt samkväm;) på hotellrummet!! Du är rätt man på rätt plats! SOS i Köpehamn har skött det hela med stor proffsighet och trygghet!
Jag blev inlagd på infektionen i Lund och här börjar min resa som "pestsmittad" JAG ÄR JU OPERERAD I SPANIEN!!! ( kan ju vara bärare av resistenta bakterier) In på min isolerade sal kommer ett gäng, jag förmodar sjuksköterskor, klädda i fulll skyddutrustning( man blir rädd för mindre, Är jag sååå sjuk!?
Nu ska det "topsas"! Såret, näsa svalg och diverse andra "öppningar", men trot om ni vill, på de "känsliga" öppningarna fick jag själv agera sjuksköterska!
Förlåt all min ironi...jag ÄR glad och tacksam över all noggranhet ang, både terrorism och smittor, ni gör ert jobb. Men det är empati och positivitet jag saknar!
Neurolgöverläkaren "tittar " in. Sätter sig i stolen tar fram papper och penna och ber mig berätta om vad som hänt. Jo...börjar jag .....då ringer hennes telefon, hon ber om ursäkt går ut för att svara, kommer in och säger: Var var vi?...Jo....försöker jag igen det ringer igen...ursäkta...ja när vi har börjat på JO, säkert fyra gånger, vill jag bara be henne läsa min journal!! Och vet ni, det var ingen "måbra signal" som man bara vill nynna med i. Karin och Elisabet, LOVA byt aldrig ut er signal, jag är övertygag om att "signalen dvs NI, skänker så många fler trygghet och "må bra känsla"!!!
Men denna dag fanns även så många "må bra upplevelser" mina "fantastico" favorit "ungar" förgyllde min första dag i Sweden med sina besök. Först kom Mattias och Emelie med stort paket, paketet var fyllt med godsaker, tidningar ALLT med en röd tråd av bröllopet jag ska närvara på den 19 juni!!!! "Vickans och Daniels förstås ;) Jag är inte bara galen i melodifestivalen, utan Kungafamiljen är jag också galet förtjust i! Martina och Linus kommer med ett paket, nya fina "myskläder". Älskade ungar Ni får mig att må så bra!!!
Mats åker hem till Helsingborg, ingen hotellverksamhet här inte. När jag ligger i min ensamhet tillsammans med "Lajban" min trogna vän, öppnas min dörr mitt i natten , en ficklampa lyser i mitt ansikte och jag hör en röst som säger: Jag ska bara se så att du lever!!! Jag kanske har varit för länge i den pedagiska verksamheten, men NÄ, det här var inte något pedagogiskt tänk någonstans! Lajban får en hårdhänt omfamning och en tår rullar på min kind, Clinic Juaneda jag saknar ER!!!
Jag en terrorist!?
Jan, min trogna vän, väntar utanför rummet. Vi åker ett snabbgående fordon, Wow, här går det undan , tur att mitt huvud är väl bandagerat om jag trillar av. Vi åker genom den stora flygplatsen fram till incheckningen. Jan tar återigen "Bossefilen" och går före hela kön med sitt" ekipage" service på högsta nivå!
Säkerhetskontroll! Hinner tänka en snabb tanke...tänk om mina 38 häftklamrar i huvudet( räknade vid bortagandet i Lund)ger utslag och och apparaterna börjar tjuta!! Nä, här klarar jag mig...men nu står en bastant kvinna med plasthandskar på händerna framför mig och säger att hon vill kroppvisitera mig!!!! Jag letar förtvivlat efter min "bodyguard" . Jans blick säger :Jag finns här , ta det lugnt! Hon tar in mig i ett bås, tittar i min mun, KÄNNER igenom min kropp grundligt! Jag ler lite nervöst och försöker skämta till det på knagglig engelska: Tror du att jag är en terrorist?
Jag vet , Mattias, man får inte nämna det ordet på en flygplats!!!! Hon stannar upp , tittar allvarligt på mig, pekar på mitt sjalförsedda huvud och säger: Vi kontrollerar ALLA som ser ut som du!Jag tänker ironiskt och fördomsfullt... Jaha, du menar alla som är opererad i huvudet!
Äntligen godkänd och installerad på planet , kan jag koppla av. Jan lägger en hand på min axel och frågar om allt är okej? Jag ler, jo, tack allt är bra... är ju snart hemma hos de "mina" i Sverige !
