Jan, min privat sjuksköterska
Ambulansen är på plats utanför cafeterian, Anna och Karin är också på plats för att säga Hejdå!
Vi åker med ambulansen in till Palma för att flyga till Zurich kl 18.00!
Flighten är av någon anledning krafigt försenad, men det går ingen nöd på oss...väntan i loungen med tillgång till gratis mat , dricka och godsaker, sitter fint hos en (fortfarande myclet matglad patient!!!)
Jag upptäcker att Jan har en bok av Camilla Läckberg med sig.... bra om vi nu inte skulle ha något att prata om, kan vi alltid prata böcker!
Mätta och belåtna, tar vi oss tillsammans med Jan genom "Bossefilen" ända in i planet. Jan sköter allt!
Vilken lyx!! Väl i planet är det businessclass som gäller.Mats på ena sidan och Jan på andra med andra ord "fullservice"!
Eftersom det var försening från Palma kom vi inte med planet till Copenhagen viket gjorde att vi fick ta en övernattning på ett hotell på Zurich flygplats, för att sen flyga vidare kl 7.00 till Copenhagen. Jan fixade två rum sidan om varandra . Han vek inte en tum från min sida.
Jan skickade Mats till terminalen för att ordna mat till oss. Rummet med ett gigantiskt fönster ut mot flygplatsen, där vi i mörkret kunde följa planen som gick upp och ner. Under tiden Ligger jag på min säng, Jan lägger sig på Mats säng och vi pratar och pratar, han visar bilder på sin familj, fru och två barn, diskuterar barnomsorg och pratar om livet i allmänhet. Behöver väl inte nämna...någon tid till att recensera böcker fanns inte!!!
Mats kommer och förser oss med mat, mätta och belåtna säger vi godnatt till Jan beställer väckning till kl 5.00 för vidare transport hemåt!
Tårfyllt farväl, 7 juni-10
Med blandade känslor är det dags att säga hejdå till mitt "fantastico" sjukhus och till all "fantastico" personal!Efter drygt en vecka på intensiven och ytterligare ca 10 dagar på avdelning väntar Sverige och eftervård.
Jag längtar efter mina barn Mattias och Martina och deras Emelie, Linus, Calle, Syster Yster med familj, lillebror Patrik och hans familj min far och mina vänner...ändå är det så jobbigt att lämna denna trygghet.
I Clinica Juanedas patientinformation står det, " Vårt mål är att ge bästa vård och assistans under er tid hos oss. Vi finns här för er" ! Jag är den första att skriva under på att så också sker. Vilken proffsighet, värme, kunskap, sinnesnärvaro och posititivitet och glädjen ni alla bidrar till. Jag och min familj kan inte nog berömma er!
Tänk att man ler och får positiva tankar när man ser tillbaka på veckorna hos er. Sträck på er NI ÄR FANTASTICO!!
Imorgon 8 juni-10, åker jag , Mats och Jan...?! Flyg från Palma kl 18.00 till Zurich och sen vidare till Köpenhamn, eller?!
Dålig hårdag!
Ja, mitt "krokiga" nya hår är inte mycket att hurra över( ändrar min utseende status från "rumpnisse" till "tennisboll", Ni vet, rund( huvudformen) och med en slinga av gummering( ärret) och lite "ruggad" matta(krokig tredagarsstubb)!
Väl på salongen på som som har fixat peruken(finns bara några få som sysslar med peruker) sätts jag lite i smyg bakom en skärm. Hon sätter på mig peruken medan tårarna trillar på min kind. Nää, det känns inte bra! Jag kanske redan hade bestämt mig för att det här blir inte bra... , hon klipper och "styler" lite och verkar mycket nöjd med resultatet. Peruk av och sjal på går jag ut till väntande Mats. Hemkommen vill Mats se den på..han tycker det är jättesnyggt ! Ja om man gillar trollfrisyr på tennisboll så, kanske!!? Ska ringa till Caroline imorgon och höra om hon kan göra något under med peruken! Jag vet, jag borde skämmas, vad har håret för betydelse i det stora hela. Men jag har nog alltid varit lite fåfäng!
Ska nu beställa tid för att färga mina ögonbryn(kanske i blått som doktor Smith hade i en av mina drömmar) och sen tror jag att ska jag börja sminka mig som en punkare :)
"rymningen"
- Vi tänker hyra en vespa och köra runt på "Mallis" lite.
Friheten är slut, samvetet talar vi återvänder mot Juaneda ( men det var en liten doft av härlig semesterkänsla!!
Döm om vår förvåning, som på beställning står värsta vespan utanför cafeterian?! Vi fotar den skickar tillbaka och tackar för snabb service;) Nu känner ju våra barn sin fega mamma, hon vågar inte ens åka på pakethållaren på Mats cykel!!!! Men undrar om ni inte för en kort sekund fick lite ont i magtrakten på grund av oro:)
Tillbaks på klinicen ser jag en i receptionen jag så väl känner igen! Han ser mig och ler ett så varmt och glatt leende. Det är ju den falska danska polisen!!!! Han säger: Så kul att se dig, så pigg och glad! Sist jag träffade dig var du så arg och skällde ut mig med råge! JAG VISSTE DET, äntligen en jag kunde be om ursäkt! Migauel , min danske vän..förlåt;) Ännu en favorit man till min "samling"!!!!
Räddnings action!
Alla som är på salen "går" på indianernas droger!
Mattias har fått reda på vad som hänt och kör iväg för att förhandla med indianerna. Vi får göra en avbetalningsplan när allt är klart!! Janet, Linus, My och Sandra vad gör ni här?? Varför svarar ni inte, ni bara sitter där, men vänta är det där inte Björn, vad gör han här? Äntligen någon som svarar: Han har fått polyper i magen och vill ha den magiska drogen!!!
Äntligen där kommer Mattias, han är släppt tillsvidare. Han försöker få tag på Emelie, men hon skickar ner honom i "källaren " hela tiden. Han hamnar sist i telefonkön. Martina går runt med en liten nagelsax och försöker lossa alla fastbundna tjejer....vilken hjälte DU ÄR !!!
Emelie, vad gör du här, och hur ser du ut!!!! Emelie du som alltid är så söt, fräsch och glad. Är nu så otroligt "risig" och ARG! - Är det konstigt, jag har ju kört 190 mil för att komma hit!
Vi behöver nog alla gå i någon form av terapi efter den här "räddningsactionen!
Emelie om du bara visste hur skönt det var att få se dig när du besökte mig i Lund. Underbara Emelie var tillbaks;)
23 augusti Mattias och Emelie kom hem från USA
Bor man mitt istan får man räkna med att det finns en hel del oljud även nattetid! Det är festivaler, med allt vad det innebär. Ett antal gånger har vi vaknat av att någon krossar rutor. Synoptik har haft oärliga besökare ett antal gånger. Inatt var det dax igen. Vi vaknar med ett ryck, vad är det som händer??? Det är ju hos oss det låter av krossat glas! Calle skäller, bra vakthund! Vi går upp både Calle och Mats är på gång innan jag ens fått över de "lurviga" över sängkanten !
En av våra öppna hyllor i köket rasade ihop....vilket kaos, sönderslaget porslin över hela köksgolvet . Ja, Mats jag sitter på golvet och tror att jag är någon form av psykologiskt stöd! Väl i säng och köket städat ska man försöka komma till ro igen...Och det är inte lätt, Mattias och Emelie ska precis lyfta från Toronto (lika bra att vara vaken tills de ringer från Kastrup och säger att de har landat. Men som tur är kom John Blund troget även inatt!!!
Träning, träning och åter igen träning!
Tomas min favorit PT, du lämnar mig inte ifred, två gånger om dagen ger du mig den äran med besök... Okej jag kommer , sticker fötterna i mina "flipp flopp- no, no säger tomas och pekar på mina rejäla eccosandaler och säger si, si med ett leende. Ja vad har jag för val. Skor på och då frågar tomas lite försynt om jag ska göra ett besök på toaletten innan vi går? Nä, jag är färdig , har till och med lite solpuder på mina kinder, men Tomas propsar på så jag går in på toaletten och ser mig i spegeln! Oj, hur ser jag ut...sjalen sitter helt på sniskan, ser ut precis som "toker" i Snövit och de sju dvärgarna. Vi skrattar och Tomas hjälper mig sätta den rätt(Nu har jag en egen stylist också, snacka om att vara bortskämd!
Hur ser då min träning ut, jo, vi går i trappor, balanserar på linjer, går baklänges, blundar med ögonen när jag går och kastar pappersbollar till varandra m.m ( låter kanske enkelt men jag lovar jag är helt slut efter ett pass. Han är tryggt vid min sida hela tiden och fångar upp mig när jag tappar balansen ( sämre kan man ha det:)
En dag frågar Tomas mig lite om vår semester på "mallis" Jag berättar, och han tar en paus i träningen och säger:
Marie den här semestern kanske blir den bästa semester du någonsin har haft!! Jag förstår precis vad han menar och med en tår i mitt öga fortsätter vi träningen.
När vi kommer tillbaks till rummet väntar doktor Olabe den yngre på oss, han vill titta hur jag går! Jag letar fram i minnet hur "topmodels i tv går, och med stor koncentration börjar jag min "catwalk"( vill ju göra ett bra intryck på min "fantastico" läkare! Olabe säger med ett leende att det ser mycket bra ut. Alla är så nöjda med hur snabbt jag jag har repat mig efter operationen. Nöjd med dagens träning och "modellandet" lägger jag mig på sängen för en välförtjänt vila! Snart kommer Mats tillbaka efter sin promenad och då ska vi på "rymmen"???!!!!
MARDRÖM!
Jag är död!, jag hör hur min begravning planeras. Men Hallå...jag är inte färdig, jag, är inte rätt, klädd, måste få duscha,håret måste jag göra vid oj jag glömde jag har ju inget hår!!! Men jag vill ha på mig min nya gröna klänning som hänger där hemma. Snälla ta bort alla slangar och nålar jag behöver det inte längre! Kan ni inte byta musiken , jag tycker inte det passar med julsånger! Jaså, kistan är försenad, men det är okej, jag har tid att vänta... Släkten är samlad, tänk nu på att se glada ut, ni blir videoinspelade. Jag försöker prata men det kommer inget ljud ur min mun. Titta vem som kommer här! Mina favorit hjärnkirurger far och son Olabe. De lyser i mina ögon och ber mig göra en massa saker som att peka på min näsa?! Är det läge att leka nu tycker ni? Ni pratar ett språk jag inte förstår men ni ser glada ut:) Elisabet är du också här.? Vad är det du säger? Är jag inte död!! Det vet väl jag bäst!!!. Du håller min hand , pratar och försöker lugna mig och säger hela tiden att jag lever. Släkten orkade inte vänta längre, de tog helikoptern hem! Jag bara undrar: Mats Mattias och Martina var finns ni???
Klockan är troligtvis 14:00 (magiskt klockslag för mig) mina älsklingar är tillbaka!!! Lika glada och nöjda och med stora leenden på era läppar( kanske inte så konstigt , jag är ju tillbaks igen :)
Mattias och Martina åker hem till Sverige!
Onsdag den 2 juni- 10, åkte våra älskade "ungar" hem! De har varit hos oss i 8 dagar. Vi har pratat, skrattat åt alla mina tokiga drömmar gråtit och faktiskt haft en helt "fantastico tid tillsammans. Vi har planerat om allt roligt vi ska göra när vi kommer hem, midsommarfest i Mattias och Emelies trädgård, Sofierobesök, och inte MINST all god mat jag ska få!!( har förstått att det är cortisonet som gett mig det här extrema" matfrosseriet"
Mattias och Martina tejpade upp bilder runt om mig som jag skulle titta på och bara tänka positiva tankar om. Var kväll avslutade vi dag med att säga: Sweet dreams& dont let the bed bugs bite!!!
Mattias och Martina sa dagen innan de skulle resa: mamma om du vill att vi ska stanna så gör vi det!
Hela mitt inre skrek egoistiskt "snälla stanna", men jag hör mig själv säga: det är klart att ni ska hem, vi kommer snart!, vilket bra skådespeleri!! Det blev ett tårfyllt farväl, men vi kommer att pratas vid dagligen tills vi ses igen!
Mats och jag satt korridoren vid den fina utsikten, vi såg Palmabukten och med tystnad följde flygplanen som var på väg upp och ner säkert var tredje minut.
Martina hade innan hon reste "lånat" en tidning från deras hotell Det var tidningen MAMA. Karin kommer in och pratar och upptäcker tidningen. Hon berättar att det finns en bild på hennes barn i den tidningen. Karins syster är AD på tidningen Mama. Jag visste det...! Jag hade inte så fel när jag säger att du är arbetskollega med Mattias!!! Okej, det är din syster.. men håll med mig om att det var någon mening med den drömmen.
Public reations- vilket arbete ni gör!
Ni har hamnat på rätt plats i livet!
Nu hör jag signalen igen... det låter som "glassabilen" fast mycket behagligare, signalen, gör mig trygg! Vet inte riktigt vad ni vill jag ska göra när jag hör den. Jag pekar på höger öra, ja där hörs det bra, och jag pekar på vänster öra , hörs lika bra där. Nöjda ? Jag nynnar med i melodi slingan då......mmmm mmmm mmm!!!!
Karin där sitter du ju? Var är vi? Har jag rymt från Mallorca??? Jag är i Sverige , sitter i en lokal vid "Mästerlivs" i Helsingborg. Karin jag vet vem du är . Du arbetar inom reklambranschen och har gjort ett projekt tillsammans med min son Mattias som heter " mas o menos". Tryggt att du är hos mig , jag kan inte förflytta mig, det är dom där drogerna som slår ner mig. Du håller mina händer och pratar med mig hela tiden. Men snälla Karin hjälp mig jag vill bara till min son, han arbetar här bakom på reklambyrån "stålverket". Jag får en plastpåse med "mas o menos" innehåll b la en filt en tidning och en nalle som är väldigt lik "Lajban" . Du reser dig för att gå, stryker min kind och säger med ett värmt leende : glöm inte "mas o menos!
Idag skrämde jag er allt! När ni kom in på mitt rum på intensiven, låg inte jag i sängen som till och med var bäddad! Jag satt upp i en stol vid andra sidan gav er ett försiktigt leende och gör en liten men elegant "Silvia vinkning" och säger: jaha, här kommer ni!!!
Karin när jag träffade dig första gången uppe på avdelningen, kom drömmen "mas o menos" fram . När vi sitter där på min säng och pratar ringer din telefon. Där är ju den signalen som jag så väl känner igen... nu förstår jag varför jag förknippar den med sån trygghet- det är inte signalen som gör mig trygg utom det är ju ni som har telefon som utstrålar tryggheten!
Innan jag tar mig en liten tupplur..ska jag uppdatera hur jag mår 1 vecka efter avslutad behandling Det är lite jobbigt min "flock" är och har varit på resande fot! Mattias och Emelie är i USA, saknar er otroligt! Martina och Linus håller sig i Sverige , men har "rymt" både till Båstad och Halmstad!Ni är såå duktiga på att höra av er ni vet precis vad jag behöver för att må bra!
Jag visste inte att man kunde känna sig så trött! En trötthet man inte kan sova bort, lägg då till ett konstant illamående, blåsor i munnen, svullet rött öra, strålskada bakom örat ( ni vet fattiga vänner och små sår.....) Eftersom jag mår illa är inte aptiten den bästa, äter inget godis, har inte gjort det sen jag kom hem, vill inte ha stekt mat, men jag får säkert i mig lite näringsrik mat. Har faktiskt ätit en "damsugare" i veckan :) Jag lovar jag är snart tillbaka!
Tapas!
Jag mår bra , mina älskade "ungar" är hos mig , jag njuter av tillvaron. Jag är frånkopplad alla sladdar. Det är så underbart att äntligen kunna dusha och få hålla sig ren. Jag är helt fixerad vid mat Mattias och Martina smugglar in frukost till mig varje morgon från deras hotell! Frukosten på clinicen består av en croissant, koffeinfritt kaffe, juce och någon form av sliskig youghurt Martina min egen personliga kostexpert, försöker se till så att jag får i mig det nyttigaste. Hon säger att jag får göra som jag sa åt dem när de var små och inte tyckte om maten: håll för näsan och svälj! Åter igen payback time, eller hur !?
Personalen som kommer in är helt underbar, förutom alla som pratar svenska eller engelska är där en del som bara pratar spanska. Hm, jag som är så språkbegåvad...får leta i mitt minne efter fler spanska ord. Javisst, commsi, comme sa försöker jag med! Ingen förstår, kanske inte så konstigt eftersom det är franska, eller??
Mattias tycker att jag ska byta ut comme si comme sa, som jag tydligen säger i tid och otid. Och som den fantastiska AD han är!!Föreslår han "Fantastico" Det är precis rätt ord för vad vi känner för den vård och behandling jag fått här på Mallorca, helt fantastico!!!
Mattias och Martina har varit och handlat mat, mums! Det dukas upp den ljuvligaste och godaste tapas jag någonsin har ätit, det är ostar, kovar, tomater frukter och bröd i massor det finns bara ett ord "himmelskt"
Mätta, belåtna och utslagna ligger vi på sängarna, då kommer vi på att jag inte har avbeställt middagen.
Eftersom både Mats och jag är laglydiga?! Så skyndar vi oss att slänga maten, innan de kommer in för att hämta brickan med maten. Mats slänger maten i en påse och tar påsen diskret under armen och går ut för att slänga den. Efter lång stund kommer Mats tillbaka han hade gått låånnggt för att slänga maten på ett bra och säkert ställe! Ja, barn, visst kan vi roa er!! Och JAA.... vi skriver fortfarande av i noteringshäfte!!
Vi avslutar vår tapas afton med choklad. Tack för en underbar dag och tack för att ni är så glada och sprider så mycket positiv energi.
Från intensiven till "sviten" mån 31/ 5-10
Hör musik.. oj här kommer människor i alla åldrar hela tiden, de skrattar och ler, blåser ballonger och bär kakfat med gräddiga tårtor på Jag hör hur de planerar lekar.. En ung tjej går förbi mig: jag frågar om någon fyller år? Nej svarar hon och ler,det ska vara en begravningsfest! Jaha, svarar jag och tycker det låter hellt naturligt...
Jag väcks av en hand på min axel. Framför mig sitter en pojke i 20 års åldern och söt som en karamell!
Och här sitter jag med mina slangar och och kateter och tycker att jag luktar apa! Jag blir tydligen mer eller mindre förälskad i alla "män" jag träffar på Clinic Juaneda ( visst låter det som värsta SPA hotellet). Enligt Martina hade jag sagt om doktor Smith, när han sittande på min säng, när jag var helt övertygad om att jag var död, tydligt och klart hade förklarat : Du lever, du andas ju, du pratar med mig! -Om jag ska gifta om mig ... då ska jag göra det med doktor Smith!!! Vad doktor Smith och Mats tycker om det förslaget , ja, det förtäljer inte historien!
Tillbaka till min "toyboy" Han presenterar sig som Tomas( mer fakta om honom kommer längre fram , jag frågade honom om det mesta! Han ska vara min "personliga tränare " min egen PT. Sittande i stolen( fräsch som gödselhög fast mina älsklingar lovade mig dyrt och heligt att sköterskorna höll mig lika ren och fräsch som en nyponros) fick jag göra ben och armrörelser så enkla och basic att "vältränade" jag som tränar hos min Martina på Form och figur, bra reklam va?) -Jag ska minsann visa vad jag kan! Men oj, det var nog det jobbigaste träningspass jag någonsin gjort, och då hade vi säkert kört i 5 minuter :). Tomas tackar för idag och säger att vi ses imorgon igen! ps trodde inte att träningsvärk kunde göra så ont!!!
Har inget tidsbegrepp, men någon kommer och hämtar mig i min rullstol, möjligtvis har jag sovit eller kanske till )och med sover. Jag är helt övertygad om att han berättar för mig att här där jag ska bo, har han bott under tiden som han studerade, han kör in mig på mitt hotellrum!? Hjälper mig antagligen i säng och säger något som jag inte förstår!
Nu mår jag dåligt, jag gråter, jag fattar ingenting, här är jag lämnad alldeles ensam, var är ni, Mats , Mattias och Martina, är allt en dröm har ni aldrig varit här??? Lämnad i min förtvivlan, ligger jag i en säng ensam i många, många timmar!
Jag vaknar av att dörren öppnas och in kommer 3 leende, glada älsklingar. Varför är ni så glada!? Ni berättar att jag har varit på rummet i 20 minuter innan de kom! Ni hade varit inne i Palma, handlat presenter till mig och ni visste förstås vilken tid jag skulle lämna intensiven.
Här ska jag och Mats bo tills jag får resa hem till Sverige. Visst syns det att det är ett sjukhus, men det känns som en "svit" helkaklat badrum, tv, med svenska kanaler, och suverän service dygnet runt!
Mattias och Martina mina älskade "ungar" jag är så stolt över er, Tänk ni var hos mig dagen efter ni fått reda på vad som hänt, och sen dess har ni varit vid min sida. Det känns som om även ni bodde på vårt "hotell" Ni hade ju ert hotellboende bara en liten bit från oss. En av de mest "fantastico" dagar jag haft tillsammans med er , var vår Tapas fest på rummet( mer om det nästa inlägg)! Ni ska veta att ni förgyllde min tillvaro, älskar er!
Släpp loss mig!
Men där sitter ju Mats , Mattias och Martina. Varför ser ni så ledsna ut? jag skriker till dem att springa och hämta hjälp. Nu har det klarnat, allt är ju dessa indianers fel, deras mediciner som ska bota cansersjuka och de som har ätstörningar! Jag ser fler som är inlagda, skriker så högt jag kan: Rädda er så fort som möjligt de ska bara plocka oss på pengar! (Det här kostar pengar, men Patrik och Mattias ska hjälpa till att betala) Jag ser inte min familj längre, bra de är nog på väg med att finna hjälp!
Nu kommer doktor Injack på besök, du ler men lägger en varnande hand på mina skrikande mun, samtidigt som jag hela tiden hör 14.00, 14, 00, kommer dom!
Samtidigt ser jag bakom doktor Injack en polis komma.Jag visste det Mats , Mattias och Martina hade ordnat hjälp, er kan jag verkligen lita på! In kommer en leende glad dansk polis, han ger mig en kram och frågar: vad är problemet? Jag berättar allt om indianer , droger som gör så att man inte kan röra sig, och allt detta för att tjäna pengar på sjuka människor... men nu är räddningen här, eller!? In kommer alla falska människor, pratar med varandra och jag förstår igen, jag är utsatt för en komplott. Det sista jag ser innan jag somnar är den långa skrynkliga nagel som åter doppas i vätska!
Klockan på intensiven är 14:00 och det är besökstid. Titta där står ju min familj och ler i dörröppningen. Ska ni inte skälla på mig, jag har ju burit mig illa åt! Martina reagerar på att jag är fastbunden i handlederna i sängen. Jag hade varit orolig och försökt slita av mig, dropp, sladdar och kateter... Jag minns inte mycket av besöken, men något som alltid kändes så lugnt och tryggt, var att ni hela tiden var så glada, pratade så positivt, och bara ville mig väl och fanns i min närhet. Det mådde jag så gott av!
Aktuell information om min situation i dagsläget
Igår tisdagen den 10 augusti avslutades 29 tillfälle med cellgift och strålbehandling i Lund. Mats kan varje kurva, skogsdunge och varje skylt på väg till Lund. Vi sitter i en bil utan ac ( mitt eget fel, känsliga ögon!) Utomhus temperaturen har så fort vi lämnat HBG varit konstant 24,5 g. Ja, vad göra? rulla ner och sätta talskivan på högsta speed! Martina var söt och skickade med oss noggrannt utvald musik?! Men vi insåg tidigt att "tokpopen" som du så passande hade döpt den till var kanske inte riktigt rätt för de gamla "päronen"
Hur har behandlingen då sett ut? Innan strålningen kunde sättas in, fick jag efter diverse provtagningar utprovat en mask eller som en söt sköterska hellre ville kalla den ett nät. Nätet formades efter mitt huvud, de klippte ut hål för mina ögon. Innan nätet var färdigt skulle de spruta in kontrast för en röntgenscanning, så de kunde markera var strålningen skulle gå in.Hade det varit uttagning för någon skräckfilm hade jag garanterat fått rollen.
Jag blev inlagd på neurologen på Lund för att de skulle ha uppsikt över hur jag reagerade på behandlingen.
Men den veckan kommer att få ett eget "kapitel" längre fram. Det jag kan säga att det var ingen" Fantastico" vecka!
Jag startade och avslutade min dag med epelepsi tablett, illamående tablett innan cellgift, fastde innan strålbehandling. Väl på plats i Lund på strålbehandlingen, är allt färdigt inom 15 minuter.Upp på britsen,nätet sätts på kläms fast på en platta ( det gäller att inte ha någon klastrufobi man kan inte röra sig en endaste millimeter. Helt underbar personal, alla rosor till er till er på strål!
Under behandlingen fick jag också en "personlig" onkolog sköterska. Ann dig gillade jag också, fast mins vener gillade inte dig något vidare. Vid ett tillfälle när du "grävt" i mina vener på fyra ställen, då rann mitt blod inte ut i provrören som det var tänkt, utan det försvann från mitt huvud och jag höll på att svimma. Det som hände sen skulle filmats. Mats står med en borsdfläkt med för kort sladd och försöker ge mig luft, en tillkalad sköterska baddar min panna och håller min han och samtidigt berättar den sämsta vits jag någonsin hört, allt medan Ann "gräver". Jag hör henne säga: går det inte nu, försöker jag i foten! Nej!, Rör inte mina fötter. Som genom ett under fick hon det blod hon behövde Ann the vamphyr!!!
Ja, hur ser jag då ut efter avslutad behandling?! En rumpnisse från Ronja Rövardotter, är nog en ganska bra beskrivning. Har förståligt nog tappat en hel del hår.Men det blir fläckvis, ingång och utgång med strålning där tappas håret.
En sköterska på neurologen (ingen vän) ville ge mig en remiss till peruk, men jag bet ihop gjorde ett försök till leende och sa tack men nej tack. Jag ska med stolthet vara riktigt kortklippt. Jag var ju helt övertygad om att håret kommer tillbaka!
Efter samtal med mina vänner på strål, så förstår jag att så blir inte fallet. Hårsäckarna förstörs i regel för all framtid, men han la till om i fall att... så ändras i regel kvaliten och färg.
Jag vet inte om jag är ett "om i fall att fall" för jag har fått nytt hår!!! Stubben som kommer är ljus och jag vill inte kalla den lockig snarare "krokig". Så nu liknar jag en "rumpnisse" med dalmatiner fläckar.
Men som Mattias sa: det Rendahlska håret ger sig kanske inte så lätt !Ps jag har beställt peruk det är bäst att gardera sig ds.
Jag visste att behandlingen skulle göra mig trött, men så här TRÖTT, visste jag inte att det kunde vara möjligt! Illamående konstant hela dygnet. Som det är nu så är jag inte så social, utan det är sova, sova och åter sova som gäller. Längtar tills det vänder om några veckor, så tills vi hörs igen sov gott!!!
Operationsdagen "en blandning mellan dröm och verklighet" eller?!
Jaha, så var det dax! Här kommer ju mina hjärnkirurger Olabe. De lägger varsin hand på mina axlar och börjar föra in sängen i hissen. Men vart för ni mig? Vad är det för miljö? Spindlarna som balanserar på spindeltråden mitt framför min näsa...bort med er! Den skabbiga papegojan som stryker sin bakfjäder på mig hela tiden!!! Äntligen kommer någon jag känner igen Elisabet: rädda mig! Här kan jag ju inte bli opererad? Hon säger med sin lugna men så falska stämma, det vet alla att djur inte får förekomma i en operationssal, lugna ner dig, och så går hon.
In kommer två indianer, en med världens längsta, skrynkliga nagel, doppar nageln i någon vätska och för till min mun. Okej, vad har jag för val. Jag får lita på att de vet vad de gör! Jaha, där rakar dom mitt bort mitt hår, rakmaskinsljudet känner man väl igen. Men vad är det nu för ett ljud? det låter som en borr eller möjligtvis en såg! Men HALLÅ jag sover ju inte!!!! Jag har något i halsen jag kan ju inte prata! Jag ser eter flaskan. Kan jag bara nå den...man vill inte bli opererad i vaket tillstånd! Yes. där fick jag tag i den, Jag öppnar locket, häller etern över mitt ansikte., vätskan rinner in i näsan och min mun. Usch smakar inget vidare, men nytta gör det nu somnar jag!
Mats, Mattias och Martina var och besökte mig på morgonbesökstiden, ingen kommer ihåg vad vi pratade om, men jag var lugn, men vem vet vilken "drog" jag fått (det är ju bara jag som känner till indianeras nageldrink!!
Kl 14:00 dök min trogna familj upp igen, nu var jag iklädd någon form av turban. Puss och kram mina älsklingar, ses snart!
Operationen startade kl 16:00 och var färdig ca kl 21:15. Klockan 20:30 efter någon yatsy runda på hotellet, kom familjen till väntrummet utanför operationsrummet. Dörren öppnas och ut kommer två leende hjärnkirurger ( inga indianer här inte) och berättar att det var en lyckad operation. Martina berättade att Olabe den yngre bara hade lite blod på sig. Jag sov så klart djupt, inte konstigt med all den etern, så familjen valde att inte gå ner och besöka mig. Lättade efter efter dagens pers, gick de och åt och tog säkert en välförkänt starkande dryck! Det var ni värda! Anna en av de svenska underbara tjejerna som jobbade på Clinicen, lovade att gå ner och titta till mig. Martina med tårar i ögonen, spände blicken i henne och pekade med pekfingret och sa: Nu ser du till att gå ner till min mamma! Bra jobbat Snutt! Och visst besökte hon mig!
Dagen innan operation.
Innan jag fortsätter min berättelse, vill jag skriva några ord till dig Mats. Tack för ditt beslut om att resa till Mallorca, tack för din sinnesnärvaro, tack för dina så rätta beslut, tack för dina samtal till min far, min storasyster Janet, min lillebror Patrik, alla praktiska men nödvändiga samtal till bla försäkringsbolag och SOS i Köpenhamn. Du ÄR och har varit "fantastico"!
Jag blev direkt inlagd på intensiven, inflammationen i hjärnan skulle hävas innan operation. Jag önskar att jag kunde komma ihåg när min Mattias och min Martina kom till mig direkt från flygplatsen( efter att de hade blivit lovade förlängd besökstid) men dessa "rymdvarelser" i gröna kläder finns inte på min näthinna. jag är övertygad om att deras närvaro skänkte mig ett lugn och trygghet. Enligt dem var jag vid gott mod och glad att få se dem. Mats frågade om jag skulle ringa till någon och då ville jag ringa till min" syster yster". Janet svarar och jag frågar om hon vet vad som ska hända? Jo, det visste hon ju och sa: Nu ser du till att komma hem igen, annars går jag ner och hämtar hem dig! Men Janet det är alldeles för långt för dig att gå! Hon frågar också om jag är rädd. men svaret jag ger genomsyrar hela min vistelse på Clinic Juaneda: Nej, jag känner mig så trygg!
Mattias vilken sinnesnärvaro du hade innan du och Martina reste ner till oss. Du tog med dig vår fina familjebild som Lennart, vår goda vän , tog i trädgården i Ödåkra för mångs år sen och även "Lajban" packades ner! Vem är då "Lajban", jo det är Mattias nalle som han fick när han föddes föddes för 33 år sen, han är förståligt nog sliten efter alla dessa år och platt som en pannkaka, men helt underbar!
Familjebilden sattes upp så att när jag vaknade upp efter operation var det min älskade familj det första jag såg.
Lajban fanns hos mig hela tiden( men du, du har nog aldrig varit så ren, de har berättat att dom fick "sanera" dig i ett spritbad) Alla dofter efter 33 år var nu som bortblåsta, men det var det värt för att ha tryggheten i att ha dig hos mig!
Slutar dagens inlägg med ett tack till er som läser och även kommenterar mina inlägg. Era ord och kommentarer värmer och ger mig styrka, kram från "novisen vid datorn.
Can Pastilla Palma de Mallorca
Fredagen 21/5-10 packade jag resväskan efter en del påtryckningar från Mats. Jag har aldrig rest någonstans utan att noggrant, ordenligt och genomtänkt packat mitt bagage.Den här packningen var jobbig, men jag fick till sist ihop en resväska med kläder som kanske inte var så genomtänkt.
Lördagen 22 maj reste vi från Sturup till Mallorca. Nu var det rehabilitering som gällde. Lata dagar på stranden, lite gyllenbrun färg på min bleka Sverigekropp. Det måste väl vara den bästa medicinen för en som "gått in i väggen"!!!
Det jag kommer ihåg från hotellet var utsikten från vår stora balkong, med full panorama utsikt över hela stranden. Vi skickade msm till Mattias och Martina från den vackra utsikten. Martina som var i Beddinge med sin pojkvän Linus, skickade tillbaka en lika vacker bild från stranden i Beddinge. På kvällen gick vi till första bästa pizzeria. Jag minns att pizzan var salt och hårt bakad.
Efter pizzan är mitt minne av vad som hänt helt bortblåst. Mats har berättat att natten kl 03.00 mellan söndagen 23 och 24 maj fick jag kraftig huvudvärk och började kräkas. Vi åkte taxi till ett statligt sjukhus. Där konstaterade de att jag hade urinvägsinfektion. En lättad Mats tar med mig, recept på "painkillers" och stark pencillin tillbaka till hotellet.
Mats hämtar medicinen så fort apoteket öppnar med förhoppning om att nu blir allt bra! Alla vet vi ju vilka "dunderkurer" de har i utlandet! Men, tyvärr hjälpte inte den kuren mot min åkomma Jag blev sämre och sa till Mats : vad är det som händer med mig? Han blir förtvivlad och klarar inte att hantera mig längre. kl 11.30 ringde Mats till kontoret på resebyrån Apollo och ber dem skicka en läkare. Inom en halvtimme var en kvinnlig läkare hos oss på hotellrummet. Massor av rosor till Apollo som skötte det hela med bravur.
Läkaren undersökte mig och ringde efter ambulans. Mats ville inte ta mig tillbaka till det statliga sjukhus , utan ber om att vi får komma till ett privat, så sker och vi kommer till det fantastisco sjukhuset Juanda clinic.
Klockan 13.00 blir jag undersökt och scannad. På röntgen ser de att det är något som inte stämmer och kallar dit hjärnkirurgerna far och son Olabe. Innan klockan är 16. 00 har de ställt en diagnos: hjärntumör, och bestämt datum för operation onsdagen den 26 maj kl 16.00!
Än vet inte våra älskade ungar vad som hänt, men Martina skickar ett sms kl 16:11 och undrar hur vi har det! Hon har berättat senare att hon hade en olustig känsla. Mats ringer upp både henne och Mattias och berättar. dagen efter tisdagen 25/5 strax efter kl 14.00 finns våra älskade ungar Mattias och Martina hos oss på intensiven på Mallorca.
Så här började min "resa"
Hur många gånger har man inte vaknat kallsvettig i sin säng efter en otäck mardröm som man inte har den minsta susning om vad den handlade om. Eller när man vaknar och mår så behagligt gott efter en dröm, att man bara vill somna om och fortsätta drömma vidare. De flesta drömmar kommer man aldrig ihåg, så därför, har jag fått ett sånt behov av att skriva ner mina drömmar från intensiven på Mallorca.
Vägen till Mallorca och min operation, vet jag inte riktigt när den startade, men ett riktmärke har jag och det är finlen i melodifestivalen 13 mars 2010. Jag ÄLSKAR hela det spektaklet! Så när jag fick möjligheten tillsammans med min mindre måttligt intresserade man Mats att närvara på plats i Globen i Stockholm, ropade jag "jippie". Tillbaka på hotellet efter en fantastisk upplevelse med musik och massor av "kändisar i Globen, sa jag till Mats - Du, jag har inte varit yr och jag har ingen huvudvärk, och sen knackade jag i trä!
Tillbaka till Helsingborg och verkligheten igen. Yrsel och huvudvärk kom tillbaka som ett brev på posten. så gott som alla kvällar och nätter tillbringade jag med ipren och en kall våt frottehandduk på pannan!
Jag fick svårt att klä på mig själv, kunde inte se vilket som var fram eller bak, höger eller vänster. Redan här fick Mats agera personlig assistent. Jag insåg att jag inte skulle köra bil längre. Har aldrig varit en bra bilförare, även fast jag klappar mig på axeln och säger att jag är en "hejare" på start i backe!!! Beslutet att sluta köra bil till jobb kom när jag fick "lita" på att bilföraren framför hade koll när det blev rött eller grönt. Galet va!!!
Nä, jag insåg att så här kan jag inte ha det, jag missade möten på jobb både med förädrar och personal. Nu bokade jag en tid med min husläkare. Jag satt framför honom och berättade om min yrsel och huvudvärk. Han tittade på mig och frågade: Vad tror du det är som fattas dig? Va, är det inte det han ska berätta för mig???? Jo, artig som jag är så svarade jag honom: ja, eftersom jag inte längre har kontroll på mig själv och denna ständiga huvudvärk, så är det väl en hjärntumör! Han tittar på mig och säger : så illa är det nog inte jag tror att du är stressad och har "gått in i väggen" men vi tar lite prover på dig, ring imorgon kl 8.00. Jag ringer punkligt kl 8.00 och han svarar direkt och säger: ja,ha nu vill du veta hur du mår? Ja, tack säger jag. Jo proverna var bra, så du får nog försöka ta det lite lugnt ett tag, så ska du se att det ordnar sig. Vi försöker först utan tabletter, men ring om det är något. Nöjd med diagnosen och med inställningen att det här fixar jag åkte jag tåget till jobb!
men jag fixade inte det, jag ringde husläkaren som då skrev ut "stämningshöjande" tabletter. huvudvärken blev inte bättre, ringer igen till läkaren som då vill byta till en annan sort eftersom huvudvärk var en biverkning.
Nä, nu får vi göra något avkopplande sa Mats och bestälde en resa till Mallorca. Och det är här som min resa genom dröm och verklighet sker.
Testing testing
Datorer och internet är inte riktigt min starkaste sida. Därför får jag testa mig lite fram, så ni får ursäkta stavfel, inlägg som inte kommer i kronologisk ordning osv. Alla är vi barn i början! Inom några dagar kommer mina första trevande riktiga inlägg, men först bär det av mot Lund och strålbehandling. Vi hörs snart igen...
