Fantastico!

Jag skriker, kan inte röra mig , sitter fast! Hjälp vad händer?? Jag rycker och sliter för att komma loss. Det är sladdar och band på mina armar, jag blir frustrerad, men jag ska inte ge mig , jag skriker högre försöker sparka mig fri med fötterna! - Kan du vara lite tyst du skrämmer övriga patienter här! Doktor Smith, äntligen.. men hur ser du ut? Du hade inga buskiga blåa ögonbryn sist jag såg dig. Du sätter fast sladdarna i armarna igen och går. Folk går utanför och den där hissen går upp och ner hela tiden, jag gillar den inte! 
Men  där sitter ju Mats , Mattias och Martina. Varför ser ni så ledsna ut? jag skriker till dem att springa och hämta hjälp. Nu har det klarnat, allt är ju dessa indianers fel, deras mediciner som ska bota cansersjuka och de som har ätstörningar! Jag ser  fler som är inlagda, skriker så högt jag kan: Rädda er så fort som möjligt de ska bara plocka oss på pengar! (Det här kostar pengar, men Patrik och Mattias ska hjälpa till att betala) Jag ser inte min familj längre, bra de är nog på väg med att finna hjälp!
Nu kommer doktor Injack på besök, du ler men lägger en varnande hand på mina skrikande mun, samtidigt som jag hela tiden hör 14.00, 14, 00, kommer dom!
Samtidigt ser jag bakom doktor Injack en polis komma.Jag visste det Mats , Mattias och Martina hade ordnat hjälp, er kan jag verkligen lita på! In kommer en leende glad dansk polis, han ger mig en kram och frågar: vad är problemet? Jag berättar allt om indianer , droger som gör så att man inte kan röra sig, och allt detta för att tjäna pengar på sjuka människor... men nu är räddningen här, eller!? In kommer alla falska människor, pratar med varandra och jag förstår igen, jag är utsatt för en komplott. Det sista jag ser innan jag somnar är den långa skrynkliga nagel som åter doppas i vätska!

Klockan på intensiven är 14:00 och det är besökstid. Titta där står ju min familj och ler i dörröppningen. Ska ni inte skälla på mig, jag har ju burit mig illa åt! Martina reagerar på att jag är fastbunden i handlederna i sängen. Jag hade varit orolig och försökt slita av mig, dropp, sladdar och kateter... Jag minns inte mycket av besöken, men något som alltid kändes så lugnt och tryggt, var att ni hela tiden var så glada, pratade så positivt, och bara ville mig väl och fanns i min närhet. Det mådde jag så gott av!