Fantastico!

Jag känner mig som en liten "skoletös" som ska gå första dagen till skolan. Det är inte utan att jag har "kill " i magen. Jag har inte träffat barn och föräldrar på 4 månader. Fick tilloch med sätta klockan på ringning, HUJEDAMIG....Jag som somnar om efter frukost och tar morgonduschen 11.30;) Idag är det skogsutflykt med både lilla och stora gruppen tillsammans med föräldrar. Petra min chef  hämtar mig och som hela tiden  sett  till att informera mig på allra bästa sätt och får mig att känna mig delaktig och som en i gänget. 
Kommer, barnen att känna igen mig, ser alla att jag har peruk.... ja där finns en del frågor.Men inte behövde jag oroa mig,inte... det var så kul att träffa alla, det känndes så bra, nästan som vanligt..... Theo min "lille favorit "mini DeLeva, ger mig världens kram och så säger han: Marie, jag älskar dig imorgon,
 jag älskar dig idag och jag älskar dig IGÅR.....underbara ord från en ljuvlig fyraåring :)

Många och långa, positiva och glada samtal och varmande kramar med föräldrar och barn går vi tillbaka. I utkanten av skogen möter jag en Ödåkrabo, som jag visste också hade fått en elakartad cancer diagnos. Hjärtat slog ett extra slag, hur klarar vi det här mötet? Jag hade inte behövt oroa mig, efter en varm kram, så pratade vi samma språk:) det var ett möte och ett samtal som jag mådde bra av, vi skrattade och kände igen oss i olika situationer och fast bahandling eller sjukdom inte är det samma så tror jag helt klart att många tankar och funderingar är ganska lika.Lycka till Nils, det här fixar du!