Fantastico!

Nu har vi flytttat och allt är uppackat och på plats. Inget jag kan ta äran åt mig men det känns bra   här kommer vi att trivas en dag  när vi satt och fika kom vi in på min frisyr, Lund har sågat i det gamla snittet och rakade då bara håret där operationen skulle ske. Så, därför mina professor lockar, nä nu rakar vi av lockarna, säger Masse och Tias i kör, ja och så sker. Men med fin scarves känns det bra. Min älskade sonsäger efter färdigt resultat: Mamma du liknar ju en bonbrud! Jo, man tackar är alternativet, professor Balthazar, så känns klart detta bättre. Mitt blodtryck vill inte gå ner, och då blir jag lite orolig att jag inte får börja min nya behandling nästa frdag, men hörrdu Marie positiva tankar glöm inte dem. Jag är fortfarande trött, men får inte glömma att det är bara 4 veckor sen operation, jag har i varje fall minskat in på mediciner, det är lätt att bara ta dem av gammal vana, får inte glömma det är inga piller som botar utan bara hjälper mot smärtan. I dag måndag, vaknade jag och kände lite mer styrka, vi till och med gick och hämtade bilen, så nöjd och stolt man kan känna sig över sig själv, ibland, oftare och oftare kan jag för en kort stund känna att mitt liv är precis som vanligt, vilken härlig känsla, men så många förgyller min tillvaro så mycket, Mats förstås. Jag beundrar din ork och kraft, , våra älskade barn, som hela tiden finns där för oss båda. Nu ska vi åka till Roxette konsert i Malmö i november, glömmer aldrig när Martina och Linus var i somras och lyssnade på dem, Martina skickade ett mms och skrev, älskade mamma kan Marie Fredriksson så kan du, klart jag kan, det har vi ju bestämt. Jag har svårt med funktionen på vänster sida,  dels är den svagare och sen är det ju min syn, vi får göra en investering i ett nytt soffbord, som är lite mindre och smäckrare. Det vi har nu är stort och benen ser jag inte , så det är lätt att falla, ja, jag måste se mig för men när man inte ser är det inte lätt, men jag måste nog memorera bättre. TV har jag blivit helt ointresserad av, mina favorit program har blivit sådana jag inte behöver titta på utan man hör istället, jag trodde ett tag att jag kunde alla japanskornas namn på fotbolls-VM, säkert bra hjärngympa för mig. Jag är ju som sagt skrockfull, men min hjärnkirurg lovade att han skulle lägga i en liten träflisa, så det fanns anledning att knacka (peppar peppar tar i trä), som han sett mig göra hundra gånger, han är på min tyckom lista, men jag längtar galet efter  mitt hjärntumör team, Anna, Karin och Monica, men nu är ni tillbaka från era semestrar nästa vecka, dåååååå ska jag leta upp er, ni kan inte bara lämna mig så här ;)